Vi anländer till Bengans på Drottninggatan prick tio, en kall oktoberdag. Eller närmare bestämt den 14 oktober 2010. Dagen efter att Håkan Hellström har släppt 2 steg från paradise. Självklart hade jag bokat albumet, eller EPn, innan. Alla som bokade den skulle få den signerad rakt ner i brevlådan. Men dagen innan så mailade dom och frågade om jag ville ta ut den i butiken istället. Och jag sa självklart ja. Men nu, tillbaka till Drottninggatan.

När vi kommer dit så är redan Gry, Anna-klara (?) och Aima (?) där. Vi sitter där en stund, tar en cigg och bara chillar. Det är fruktansvärt kallt, men som tur var så sa jag åt Freddie att ta med en filt. Jag hade såklart tagit med mig en också. När vi har suttit där ett tag så öppnar en tjej som jobbar på Bengans dörren och sa att vi kan få sitta där inne om vi vill. Så vi tar våra väskor och filtar och kameror och allt vad det var och slår oss ner där inne. Dock så är dörren fortfarande öppen så det är kallt, men det är lite bättre i alla fall. Efter ett tag så kommer Frida dit. Då går jag och Freddie och köper latte. Allteftersom så kommer det bara mer och mer folk, vi har gått på flera toabesök och rökt några fler cigg.

Tillslut är klockan halv tre och då slutar Wilmer. Jag ringer upp honom och han ska åka till Plattan och möta mig och Freddie där. Vi går och dricker latte och äter pommes frittes lite snabbt. Efter tjugo minuter så ringer Frida och säger att vi borde gå tillbaka nu. När vi kommer dit så är kön sjukt lång, det måste ha kommit väldigt många där vid tre-tiden. Hur som helst, efter en halvtimme så ställer alla sig upp för att det ska börja. Det skulle ju ha börjat halv fem, men det började fyra istället. Alla börjar fumla med böcker, skrivor, planscher, tidningar och kameror.

Efter några minuter så säger killen som jobbar där att man måste ha den nya skivan eller boken för att få signera. Freddie grips nog lite av panik just då, eftersom att hon inte har något utav dessa. Hon får då låna min bok och sen så får han skriva i hennes tidning också. Mitt i allt så tränger sig några brudar som hade kommit lite mindre än en timme innan allt började framför oss. Vi blir absolut inte glada, men vad ska vi göra liksom?

Tillslut så kommer han ut. Jag är visst den första med att skrika. Jag tänker att jag inte ska skrika, men då börjar alla andra skrika och jag kan inte hålla mig. Jag och Freddie får gå fram med dom första fem. Direkt när han kom inte så började jag hyperventilera. Det är helt galet, allt snurrar och jag är nära tårar. Jag tar några kort, och sen är det min och Freddies tur att kramas och prata med Håkan. Freddie lägger fram boken och tidningen och pratar förvånansvärt bra, högt och tydligt, utan att darra på rösten. När det är min tur så lägger jag fram skivan och min tidning, och säger mer tyst och väldigt darrande röst;
"J..Jag måste bara säga att, att jag tycker du är helt fantastisk."

Han ser på mig, säger tack, ler stort och säger att jag är fin! Jag blir så obeskrivligt glad. Håkan Hellström sa att jag var fin! Jag frågar om jag kan få en kram och det får jag. Under hela den här tiden så hyperventilerar jag fortfarande. Han frågar om vi ska på Hovet i november, och Freddie säger att det är klart vi ska, för det ska vi ju. Han säger att vi ses i novemer och vi säger hejdå. Vi går ut genom dörren och jag är helt euforisk. Jag har ALDRIG mått så bra i hela mitt liv! Vi stod där utanför och väntade på dom andra. Jag hyperventilerar ännu mer, allt snurrar och det enda jag får ur mig är ''OMG, VI HAR TRÄFFAT HÅKAN, OMG, VI HAR TRÄFFAT HÅKAN, OMG,  OMG, OMG, OMG!!!!!'' Och mella allt så kommer en massa pipljud. Riktiga "iiiiiiiiiiihh" av ren och skär lycka. Jag måste ha sett ut som en idiot. Det skulle jag ha tänkt om någon annan reagerade som jag gjorde. Eller ja, om det var innan jag hade träffat honom själv i alla fall.

Jag slutar inte hyperventilera på en halvtimme. Vi går till tunnelbanan, men jag känner inte kylan för jag är så glad och lycklig. Jag kan knappt tänka!

Efter mycket om och men så går jag och Freddie till Subway för att äta. Efter ett tag kommer även Frida. Sedan åker vi hem, glada och nöjda! Så, var en dags skolkning värt det? Svar ja. Så sjukt jävla värt det. Det var så obeskrivligt vackert!

(Bilder kommer förhoppningsvis imorgon)

Så fin. <3

Först händer det ingenting, man letar efter spänning men ingenting kommer. Sen kommer det lite mer ingenting, och sen, PANG! Då kommer allting på en gång och man blir helt snurrig av livet. Jag vill stanna, kanske vänta på nästa tåg som kan ta mig med ut i livet. Men just nu klarar jag inte mer.